Qvanting och jag har ju haft det lite kämpigt vissa perioder och fått många bakslag. Ibland kändes det som om vi gick fram 3  steg och ramlade 4... Det har vart sparkar, avtrillningar och blåmärken, kortfattat. 

Min fina guldiga häst kom till mig under vintern 2009/2010 om jag minns rätt. Jag hade träffat honom några gånger innan då hans förra ägare och jag var och är fortfarande kompisar. Han skulle komma på prov för att vi senare kanske skulle köpa honom. Han var då 6 år, och ganska grön i det mesta då han inte var så gammal. Jag red och körde honom så fort jag hade tid och allt gick bra. Han är en häst med mycket vilja men vi kom bra överens. Jag tror att det var den vintern vårat första bakslag inträffade. Jag och min lilla kusin var ute och körde, travade på lite lugnt. Sen exploderade han. Bara slog och hoppade och flög. Jag kastade mig ur för att ta tag i honom, och när jag äntligen fått honom att stå stilla hade han hoppat ner i ett dike, haft sönder sin brösta, sprungit igenom taggbuskar, slagit upp ett sår på benet (vilket han fortfarande har ett ärr från) samt slitit sig i munnen. Min lilla kusin satt kvar i vagnen och skakade. Jag trodde att hon aldrig någonsin skulle vilja röra en häst. Men jag hade fel,som tur var, hon älskar hästar men påpekar ibland incidenten. Jag blev väll också lite rädd där. Men som jag är började jag köra som vanligt igen, men med olyckan någonstans bak i huvudet. Nästa olycka skulle inte komma förens om några år. Pappa körde Qvanting varje helg. För Q slog ibland hela tiden, bara studsade fram. Kommer så väl ihåg när vi skulle ut och köra en gång och han bara studsade. Vi fick tillslut ordning på honom och han slutade studsa. Jag red även en heldel och galopperade faktiskt en del också. Jag hoppade lite men tyckte inte så mycket om det, så under ca två år körde jag och red bara dressyr. Vi kämpadew på med LC:2 programmet. Volterna var väldigt jobbiga, dels för att Q var stel i sidorna och för att jag är usel på att få dom runda! Ibland lyckas jag fortfarande få dom hjärtformade... Jag var och red för en instruktör som hjälpte mig med våra stelhetsproblem och Qs ofta så lyckade vändningar att komma undan det jobbiga. Vi köpte ponnyn, på hösten(Kommer inte ihåg datum.). Vi kämpade på. Sen small det några gånger till. Men vi fixade till det. Han var envis men jag var envisare! Min kompis flyttade hit och stallade i vårt stall. Vi hoppade och hon peppade mig. Vi ordnade en gång en hopptävling och hoppade en tillsynes lätt bana men den var inte så lätt som vi hoppats... Jag åkte av efter en kombination och landade på svanskotan. När jag skulle resa mig så knde jag attdet tog stopp. Jag började gråta av räddsla och smärta. Efter lite om och men kom jag iaf upp ochsen upp på Q igen. Hoppade en lägre bana. Men det gjorde fruktansvärt ont. Idag känner jag inte av något från det men ett blåmärke som inte vill försvinna vittnar om den ordentliga smällen. Sen tog det ett år innan jag ens travade över en bom. Jag blev riktigt rädd. Min kompis försökte få mig att hoppa flera gånger. Men nej! Jag var så rädd. Sen en dag så sa Becca att jag var tvungen att iaf trava över en bom. Hon red före och jag följde efter, först i trav sen i galopp. Lyckan var total. Sen hoppade hon av och tog tag i tyglarna när jag satt på, och sprang mot ett hinder. Jag skrek och grät. Men när jag kom över så grät jag faktiskt ännu mer, av glädje! Sen rullade allt på. Den sommaren köpte vi en sulky åt Q också. Vi åkte till banan och tränade. allt gick super! 

 

Fortsättning följer...♥